Måndag och ny vecka! Jag har haft några jobbiga veckor rent psykiskt känner jag. Påfestad genom att ta mycket hemma osv. Och det är som det är och det är inte riktat mot min man på nåt sätt som liksom försörjer oss. Men jag kan inte minimera mitt egna mående för det hela. För det är TUFFT att ha tre barn ensam 6-19. (och du som nu tänker "men jaaaaag har det faktiskt såhär" bara håll käft. Det finns ingen plats för dig här. Så trött på er som förminskar andras känslor.

Magontet och dålig mage har kommit som ett brev som ett brev på posten. Nej fy jag har mått så dåligt tyvärr. Får verkligen panik av det. Sån jävla dålig timing med resan. Hela situationen. Blir så instängd. Har ju insett att jag har panikångest. Måste ringa en psykolog. Har kunnat hantera det oftast och ändå utsatt mig för det jobbiga för jag vet att ångest inte är farligt. Men nu, nej alltså det kryper i hela kroppen inför resan. Har så många scenarion i huvudet där saker kan gå fel. Grejen är, för den som är ny här, att jag får sån resfeber. Jag mår illa, får ont i magen, får diarré you name it. Och jag vet att oftast går det bra. Men har man panikångest vill man ha en "escape plan" ifall att. Hemma och nära hemma kan jag tänka "Det värsta som kan hända är att jag får gå/åka hem". Men det kan jag ju inte direkt applicera på ett flygplan tex. Nej fy jag börjar typ gråta och hyperventilera när jag tänker på det. Jag tror ju inte att jag är deprimerad liksom. Utan att min ångest blir förstärkt av sömnbrist och en stressig vardag.

Det värsta är typ att jag inte har någon som direkt förstår mig. Man kan inte "Tänka sig hur det känns" det kan man faktiskt inte och jag blir oerhört provocerad när tex min man säger det. Det värsta man kan göra mot någon som har dessa känslor är att få den som mår dåligt att få dåligt samvete eller känna sig som en belastning. Ja omg iallafall jag mår 100 ggr värre då. För det är ju en underliggande orsak till att det blir en ond cirkel. Jag blir rädd innan jag ens vet att jag ska må dåligt för att må dåligt, i sin tur mår jag dåligt, och nämner jag det som förebyggande (för mig hjälper det att säga det högt) men blir ignorerad eller motarbetad, ja då sköljer allt över mig. Det är så svårt att förklara när man inte är i det. FYSISKT får jag ont i magen och mår illa och det kanske är det som är enklast för någon som inte har ångest att relatera till, det går över liksom. Men PSYKISKT har jag en krypande, ilande känsla i kroppen när jag mår som sämst och med den kan jag inte tänka rationellt. Därav att det krockar mellan tex mig och min partner. Det blir bättre men i helgen krockade vi igen. Vi missförstod varandra helt. Men just där och då behöver jag någon som bara säger typ "Vi löser detta, vad kan jag göra? osv. Behöver du gå på toa? Jag tar barnen. Vill du stanna hemma och vila så gör det!".

Jag har sovit så förbannat dåligt det senaste och ångest blir ju så mycket värre då. Nej jag är verkligen i en nedåtgående spiral och jag måste ta mig upp för att få luft annars är det no chans in hell att jag kan åka på en stressig semester. Jag ser liksom inget njutbart i det alls just nu och det känns så jävla otacksamt och deppigt.

Sitter med tårar i ögonen när jag skriver. Inte för att jag skäms utan för att det är så jobbigt att inse att man mår dåligt.

Vill iallafall vara ärlig mot dig och mot mig själv. Det är så jobbigt att säga det högt. För jag känner mig så missförstod.

En så gullig tjej skrev till mig på instagram och gav tips till hur man underhåller små barn på resa. Men till slut kom det ju fram att det är mig själv jag ser som största problemet. Och det visar sig att hon känner precis som jag, alltså PRECIS. Magen, ångesten osv. Dock fick hon problem med att andas )så hemskt). Men du ska veta det att det var så skönt att veta att jag inte var ensam.

Så lite därför jag skriver detta med. Om det kanske är någon som läser detta som känner likadant. DU ÄR INTE ENSAM!

TIPS PÅ ATT HANTERA PANIKÅNGEST!

• Av denna tjej fick jag tipset att andas i en fyrkant (klick) Detta gjorde jag kl 4 imorse:))) Målar liksom upp en fyrkant framför mig, räknar till tre och andas osv.
• Avslappningsmusik
• Kom ihåg att ångest inte är något farligt.
• Boka tid med psykolog
• Skriv upp saker som lugnar dig i mobilen som du kan ta fram när du inte kan tänka klart.
• Skriv upp mantran som hjälper dig. Jag har tex "Vad är det värsta som kan hända? Du får gå på toa" Typ😜

Har du fler tips får du gärna fylla på i kommentarsfältet ❤

Och för att räta ut en sak. Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig för det är inte synd om mig. Jag skriver det för att säga det högt för mig själv. Jag måste börja jobba med detta då jag kommer få leva med detta. Och för att SÅ MÅNGA har mer eller mindre ångest. Och det är okej. Du är inte ensam❤

Ändå härligt att kunna skoja om det! Ska kanske göra några prints från vår konversation och ha som mantran också😂

​#bestofnouw #ångest 

Jag har ju varit hemma med våra barn i över tre år nu. Detta har jag skrivit om flera gånger. Är det fler som lätt känner sig instängda hemma? Känner att man inte riktigt kommer ihåg vem man är som person?

Ni med barn vet ju att livet helt plötsligt blir hektiskt, all fokus försvinner från en själv och läggs på en helt annan individ/individer. Och vissa stunder kan jag tycka att det är så sjukt jobbigt. Pratade med Sebastian om det över middagen i helgen. Att jag kanske framstås som en "bitch" vissa gånger mot min omgivning. Men just nu känner jag att det är väldigt mycket över axlarna för att få ihop vardagen på det sätt vi vill ha det hemma. Och blir jag stressad blir jag ingen härlig person och jag hatar den sidan av mig. Sen säger Sebbe att jag måste låta mig ta tid till mig själv. Speciellt dem dagarna Espen är på förskolan. Det är just därför vi tagit hjälp av min syster. För att underlätta för oss. Men ni vet det där "duktiga-flickan-syndromet". Det slår till allt för ofta här hemma. Tex när tjejerna är nöjda eller sover då passar jag på att tvätta, laga mat, städa etc. Men jag borde göra nåt som gynnar MIG. Men det är så svårt!!!

För när jag ska göra det så har jag liksom glömt vad jag tycker är roligt!? Vad tycker Lisa om att göra?? Typ ingenting. Blogga möjligtvis? Men eftersom jag oftast gör det under stress nu för tiden så blir det inte så kul heller. Och så gnäller jag bara på bloggen nu för tiden😜 Nej jag är inne i en ond spiral och jag vet att det kom och gick under första året när jag var hemma med Espen också. Jag vet att det blir bättre och att när barnen blir större kommer jag kunna fokusera mer på mig själv också. Men blir så stressad när jag tänker på att jag "missat" tre års arbetserfarenhet tex. Tre år att träffa kollegor. Sebbe han går ju till jobbet varje dag som han gjorde innan vi fick barn. Med mindre sömn i bagaget såklart hehe. Men det är en stor omställning. Och när man är hemma så hamnar ansvaret att hitta vänner tex på en själv. Hitta andra föräldrar att umgås med kanske då andra jobbar om dagarna. Nej fy blir stressad av tanken. Behöver lite mer utbyte än av nyfödda lite då och då. Allt har sin tid såklart och har för och nackdelar. Nu ser vår situation ut så att Sebbe inte kan vara hemma med kidsen och för det mesta är jag okej med det. Men ibland känns det sjukt orättvist och jag känner mig som värsta antifeministen haha. Och jag tänker inte ens försvara mig med att säga "Åh det är så härligt och inget slöseri att se sina barn växa upp". För självklart är det inte det. Men jag tänker inte ge hela mig och ändå inte känna att jag räcker till och tappa bort mig själv på vägen medan min man inte är pappaledig en enda dag och inte behöver må dåligt för det. Japp lite saker jag tänker på just nu. Skönt att bara få ventilera lite ibland. Vet att "This too shall pass".

Kan inte bara denna eländiga snö försvinna också för det är sååååå segt tycker jag. Man kommer ju knappt ut med vagnen ens så blir så instängd.

Är det någon som kan tycka det känns lite pissigt att vara mammaledig ibland eller är det bara jag haha?