Lyckades få på mig samma klänning som jag köpte till magen i somras. Alltså stageat för att ta just denna bild haha. Nu sitter jag i mjukisar såklart. Bilden med magen är från vecka 32 och den andra som sagt idag. Idag blir tjejerna hela 11 veckor. Låter så lite när man säger veckor?! Låter mer att säga snart 3 månader. Kommer ihåg att 3 månader verkligen var vändningspunkten med Espen. Allt blev så mycket enklare efter 3 månader. Tjejerna är betydligt "snällare" än vad han var som bebis. Iallafall dessa första månaderna. Vi kanske får ett rent helvete framöver haha. Vissa dagar kommer man tycka det såklart.

Alltså man ska ju såklart försöka njuta och vara tacksam över bebistiden.... MEEEEEN jag längtar tills tjejerna är typisch 1.5-2 år. Alltså ni med äldre barn kan väl ändå hålla med? Liksom då livet börjar på nåt sätt. Man kan kommunicera bättre, slipper dem där oförutsägbara ledsna minerna osv. Planerar vår första resa med alla barnen i huvudet just nu hehe. Blir nog inte än på ett tag. Blir sommaren som den var förra året kan man nog gotta sig otroligt mycket i Sverige. Gah vill ha sommar. Då är tjejerna äldre än ett halvår. Har typ glömt vilket stadie dem är i då? Ja man glömmer så fort! Förhoppningsvis sitter dem bra så det kan bli lite plaskande i en lite pool kanske!

Första delen hittas här!

Nu står vi utanför operationssalen och jag är sååå nervös. Jag rullas in och Sebbe går bredvid. Jag får order om att hoppa upp på operationsbordet. Allt går väldigt fort och på rutin.

"Upp på operationsbordet". Ekade i mitt huvud. Som att när jag väl sätter mig där är det no turning back. Men tjejerna skulle ju ut så jag hoppade upp.

Dem satte en till nål i handen eller vart det nu var. Kommer inte riktigt ihåg. Denna gången gick det på första försöket thank god haha.

Nu kommer alla läkare och sköterskor fram och presenterar sig. Alla supergulliga och professionella. Dem märkte nog hur nervös jag var. Det enda jag kunde tänka på var ryggbedövningen dem strax skulle lägga. Narkosläkaren förklarade hur det skulle göras och att jag skulle sätta mig mot Sebastian och kuta med ryggen som en ostbåge. Även att jag snabbt skulle lägga mig ner efter att den var lagd och att det då skulle sprida sig en värme i kroppen.

Så jag satte mig framför Sebbe och jag fick ju inte fram ett ord. Satt bara och huttrade och skakade pga nervositet och kyla. Men Sebbe var så sjukt grym här och peppade mig med att vi snart skulle få träffa våra tjejer osv. Så försökte andas djupt.

Som sagt så var det ganska pang på rödbetan så att säga. Bakom mig samlades nu folk och bad mig sätta mig som en ostbåge för att komma åt att lägga bedövningen mellan kotorna. Moment of truth....

OCH DET KÄNDES KNAPPT?!

Snabbt upp med fötterna på britsen och lägga mig ner. Fattade nog inte hur snabbt man behövde lägga sig ner. För snabbt kom känslan av värme som bred sig i benen. Hur skönt eller?! Jag frös ju som en tok.

Känner hur pirrig jag blir och typ fnittrig. Tittar på sköterskan som hade hand om mig och frågar honom med ett flin "Du gav mig nåt va??.

"Naaae". Sa han med ett flin tillbaka. Vet inte om han frågade Sebbe eller bara såg hur nervös jag var. Men det tackar jag för! Tänkte hela tiden att jag ville be om lugnande men tänkte att jag var en mes då haha.

Så nu kändes ju allt plötsligt mycket bättre😂 SE BILD NEDAN FÖR BEVIS. Lite hög och uppkopplad med syrgas i näsan.

Nu ligger jag med armarna utsträckta och Sebbe på min vänstra sida och håller min hand. Dem drar upp ett skynke så att vi inte kan se nåt. Först hängde det bara ett litet underlägg som ni se ovan på bilden. Sebbe blev helt förskräckt och vi undrade snabbt om det var nåt mer som skulle hänga där. Dem skrattade lite och sa sjävklart!

Dem börjar greja bakom skynket och sedan poppar ett ansikte upp bakom skynket. Dem förklarar att kyla och smärta går genom samma "system" eller vad man ska säga till hjärnan. Så testade dem en kall bomullstuss på min bröstkorg där jag inte var bedövad och sedan där jag var bedövad. Och den hade satt sig. Dem klämde tydligen ganska hårt med en stor pincett också.

Sedan började det!

Jag kände att dem grejade med magen osv men kände ingen smärta. Jag var ju ganska nervös inför att få lite panik här. Men det gick hur bra som helst. Var typ lite coolt på nåt sätt. Om det nu var det där lugnande jag fick eller inte kommer vi aldrig få veta😜

Och sen då? Jo ganska snabbt fick vi höra första barnskriket. Alltså lättnaden. Obeskrivlig. Dem visade vår lilla Bonnie som kom ut först. Hon som hade knökat sig före syrran bara sista veckorna. Så eldig.

Sedan kom andra barnskriket. Och det var vår lilla Bianca. Lilla lugna Bianca. Så sjukt att redan efter snart bara 7 veckor är dem små personligheter<3

Här kommer jag ihåg att jag grät glädjetårar men det liksom kom inget ur ögonen. En sån lättnad att dem mådde bra!

Sebbe höll den första bebisen och så fick jag frågan ifall jag ville hålla den andra. Jag började bli lite yr här nämligen och var så rädd att tappa henne. Men eftersom varje barn hade varsin barnmorska så satt hon som hade ansvaret över hon som jag skulle ha på bröstet och hjälpte mig hålla. (Se bild nedan)

Nu börjar det bli lite obehagligt och det känns ganska väl hur dem gräver högt upp i magen. Dem tar bort moderkakan om jag inte minns fel. Sa att det gjorde ont vilket det nog i efterhand inte gjorde men det var så obehagligt. Här börjar jag må räääätt illa och ber dem ta bort Bonnie.

Frågar Sebbe om en påse och börjar spy såklart... Eller ja det var tur att jag fastade innan för det kom inte upp något utan hulkade bara.

Men sköterskorna var snabbt på att ge mig blodtryckshöjande( så fort barnet/barnen är ute är det vanligt att blodtrycket sjunker hastigt) och höjde syrgasen (snygga slangen i näsan😉). Så efter en ganska kort stund mådde jag bättre. Blev väldigt trött dock och kändes som jag ville sova och frös. Fick en sådandär go uppvärmd filt på mig som gjorde gott.

Under tiden har dem börjat sy ihop och var nästan klara.

När dem var klara drog dem bort skynket och kom fram till oss för att förklara att operationen gått väldigt bra. Men att jag förlorat mer blod än vad som var vanligt. Därav tröttheten jag kände säkert blandat med att nervositeten släppt osv. Kände mig heeeelt golvad. Ville bara sova. Men samtidigt vara vaken då jag precis fått två små såklart!

Dem frågade om jag tyckte det var okej att få blod och det sa jag att det var! Så tacksam att det finns dem som ger blod🙌

Sedan drog dem över mig till min säng igen med en massa blå underlägg på och fick åka till rummet igen. Trodde man skulle behöva ligga på uppvak men det behövde iallafall inte jag. Längtade så tills bedövningen skulle släppa i benen så att jag fick röra på tårna igen. Var även sååå sugen på nåt att äta då jag inte ätit sedan kvällen innan.

Men jag fick inte äta något förrän jag fått blod och tills jag kunde röra lite på fötterna. Det gick dock ganska snabbt tycker jag. Iallafall i mitt huvud. Men under tiden vi väntade på det och myste med tjejerna så fick jag dropp, blod och en blodtrycksmätare som tog trycket regelbundet.

Som sagt var jag ganska borta under tiden men så mysigt att tjejerna var hos oss äntligen och mådde så bra. Hade ställt in mig lite på att dem kanske behövde åka till neo osv. Men nix! Bonnie spydde fostervatten första dagen men gjorde det med gott mod. När Espen gjorde det blev han helt röd och gallskrek. Så lite skillnad denna gången.

Sebastian såg ut som en kirurg😂

Efter första påsen blod kände jag energin komma tillbaka. Nu kunde jag njuta ordentligt!

Alltså dem små liven. Låg i samma balja hela vistelsen om inte på våra nakna bröst❤

Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Jag tänker vara helt ärlig när jag skriver men det är ju från min upplevelse av det hela! Hade lite komplikationer under resans gång men är så nöjd med vår förlossning❤

Vår älskling dagen innan förlossningen. Skämde bort honom med egen godispåse bl a haha❤

Vi hade fixat barnvakt åt Espen dem kommande dagarna. Så kvällen innan var vi barnfria. Vi tog det lugnt hemma i soffan, såg på Love Island och jag åt smörgås och fil som jag var så sugen på större delen av graviditeten. Vi hade det jättemysigt! Vi satt nog båda och väntade på den där ilande känslan av nervositet. Men den kom aldrig riktigt. På ett sätt kändes allt så overkligt och samtidigt som det mest naturligaste i världen. Den dagen vi väntat på så länge liksom.

På kvällen innan vi la oss skulle jag ju duscha med Descutan och sova i rena kläder och nytvättade sängkläder. Sagt och gjort! Håret blir lite som svinto av den där skiten alltså😝 Fick inte använda balsam efter. Men jag var nog med att borsta ur håret ordentligt innan jag la mig.

Hade faktiskt inte svårt att somna heller. Innan vi somnade så låg vi och pratade lite och checkade av det sista så vi inte skulle glömma något. Kunde skeda också för ovanlighetens skull. Vi brukar ju ha Espen mellan oss😉

På morgonen for jag upp när klockan ringde, Vi bor ju bara 10 minuter från sjukhuset med bil så ställde klockan 1 1/2 timma innan vi skulle vara där. Upp igen och in i duschen det första jag gjorde. Tvålade in hela mig med Descutan två gånger. Sedan slängde jag på mig en nytvättad mysdress som jag ville ha efter förlossningen också. Eftersom det var kallt ute fönade jag håret. Men mest gjorde jag det för att jag var så extremt frusen. Blir det när jag blir nervös.

Ni som läst bloggen och ni som känner mig vet ju att min mage krånglat efter att Espen föddes. Får sådan extrem nervösmage också. Gick och väntade på den hela morgonen och tro fan att den knackade på dörren 5 minuter innan vi var tvungna att åka haha. Magras deluxe. Var så rädd att jag skulle bajsa ner hela operationsbordet trots att jag skulle vara bedövad😂 Så det var väl skönt på ett sätt att jag fick gå innan vi åkte iväg.

Min mage kvällen innan förlossningen som var full av bristningar samt extrem klåda. Halleluja vad skönt att slippa det alltså!!!

Jag blir nästan lite otrevlig när jag blir nervös. Sa till och med dagen innan till Sebbe att nu peppar du mig bara, skämta inte om töntiga saker som bara gör mig irriterad och bli inte irriterad när jag säger att jag behöver bajsa! 😂 Han skötte sig galant och var grym!

Vi skulle vara på förlossningen kl 7 på morgonen. Jag var först in på operation. Ju längre in på sjukhuset vi kom och när vi tryckte på knappen upp i hissen så ville jag bara vända i dörren haha. Ne inte riktigt men allt blev så påtagligt. Vi fick slå oss ner i en liten vänthörna. Där satt en till tjej som skulle snittas och jag kände bara neeeeeeej. Jag orkar inte sitta och kallprata nu när jag typ vill spy av nervositet tänkte jag medan jag tittade efter närmaste toalett. Just in case liksom. MEN tjejen som satt där med hennes syster var så trevliga och roliga och det var TUR att dem var där. Allt kändes väldigt mycket bättre att få prata lite innan då hon skulle göra exakt samma sak. Dem var verkligen störtsköna och vi önskade dem all lycka till när vi skildes åt och fick varsina rum.

Vi blev hämtade av den barnmorskan som skulle ha ansvaret över oss. Det var liiite stressad känsla märktes det. Men alla barnmorskor är ju så nedrans gulliga och förstående som tur är. Det är liksom okej att vara nervös, det är okej att spy, det är okej att gråta eller vad man nu vill göra.

Vi fick byta om till operationskläder illa kvickt. Sebbe såg ut som en kirurg i sin snygga gröna skrud och jag som en patient i knästrumpor och brösten hängandes lösa. Då fick vi även kommentaren "Ifall pappan får stanna". VAAAAD SA DU SADU?! Herregud ska jag vara ENSAM kvar här tänkte jag och jag såg Sebbes panik också. Vi hade i princip blivit lovade det. Allt hängde på hur många mammor som födde under dagen/natten. SÅKLART. Sjävklart ska mammorna ha platserna först haha. Men tankarna for ändå hur jag ensamt skulle ta hand om två nyfödda när jag inte ens skulle kunna gå upp ur sängen på säkert 24 h. Vi skulle få beskedet ifall han fick stanna senare på dagen framåt 16.

På morgonen efter duschen med Descutan. Har tyvärr inga bilder från sjukhuset innan vi åkte in på operation. Var lite annat som kom i vägen😜

Nu var det dags för ännu två saker jag tyckte var lite jobbiga. 1. Sprutor som ni vet. 2. Kateter. Vi började med sprutorna. Men pga att jag var nervös och frusen så hade mina vener och kärl fullkomligt krupit tillbaka oh gömt sig djupt i i kroppen haha. Hon stack och stack och jag djupandades och djupandades. Hon blev ännu mer stressad och sa att hon skulle be en kollega försöka. Det gick la sådär haha. Herregud det tog 45 minuter att få till EN infart. Kände när det rann varmt blod nerför armen vissa gånger. Hål blev det men inget flöde. Men jag skötte mig bra tycker jag och klagade inte. Kanske var för att jag gjorde hål i Sebastians hand med naglarna😝 Under tiden kom det in läkare och kirurg som presenterade sig. En supertrevlig tjej som ingav ett fint lugn.

Dem nöjde sig med en infart och sa att dem fick försöka på operation. Okidoki ni bestämmer tänkte jag! Och nu var det dags för katetern. OH MY GOD kände jag. Jag tänkte att urinröret är pyyyyyttelitet och att det skulle göra skitont. MEN det gick hur smidigt som helst och gjorde inte ont alls. Fick en bedövningsgel därnere först. Men ja, det kändes inte alls. Slapp kissa själv eller känna mig kissnödig alls första dygnet. Vilket faktiskt var en befrielse då jag senaste månaderna varit kissnödig KONSTANT.

Efter katetern var det pang på rödbetan så att säga. Jag rullades iväg bara nerför korridoren. Vårt rum var ju på BB men förlossningen var precis bredvid. Espen föddes på nya förlossningen som precis var renoverad när han föddes. BB var gammalt då men skulle också renoveras. Vill bara tillägga att Skövdes förlossning och BB nu är som ett HOTELL. OH MY GOD vad fint det är. Sjukt fräscht. Vi hade egen toalett med dusch osv på rummet. LYX! Senast fick man gå ut i korridoren och köa till toalett och dusch osv. Gick också såklart men så skönt att ha egen toalett tycker jag. LYX!

Nu rullas jag alltså i en säng genom korridoren och jag blir helt stum. Går in i mig själv. Och jag vet att jag önskade kejsarsnitt men var såklart sjukt spänd och nervös ändå. Kontroll freaket i mig undrade vad som skulle hända. Det spelar ju ingen roll hur mycket man förbereder sig. Jag hade ändå ingen aning om hur jag skulle känna eller reagera när det väl kom till kritan.

Vi kom fram till en vit skjutdörr. Dem tryckte på en knapp på väggen och dörrarna öppnades till operationssalen.

To be continued....